Till minne av Lars-Gunnar Wikhult

Vår L-G, Lasse, Helge och alla de andra namn som ett kärt barn har, men framför allt, vår älskade morfar och farfar somnade stilla in torsdagen den 24 september, hemma i sin säng på Enebacken. Några av oss satt vid hans sida och höll honom nära ända till hans sista andetag.

Vi klädde honom i hans älskade jaktkläder och jakthatt. Det är så vi vill minnas honom. Så som han trivdes som bäst och så som han var: nära naturen iklädd stövlarna med ryggsäcken alltid redo för skogsäventyr. Alltid med värme i blicken och med en stor famn som på något sätt alltid tycktes räcka till för att krama oss alla på en och samma gång.

Vi vet att L-G alltid talade om oss med stolthet, han beskrev oss som en ovärderlig skatt.

Men för oss var vår morfar och farfar själv en skattkista.

Vi öppnade gärna och ofta locket till den skattkistan. Där fanns aktiviteter och äventyr. Där fanns berättelser om ett liv och en tid, så annorlunda från vår egen. Han berättade om hur det var att växa upp utan sin pappa, som dog alldeles för ung. Om livet när mycket av det vi idag tar för självklart ännu inte fanns. Hur kunde man ens växa upp utan internet och skärmar?

Och så berättelsen om hur ett snöbollskrig i unga år ledde till att han träffade vår blivande mormor och farmor Birgitta.

Tänk om de där vintrarna, som det sägs, inte varit så mycket snörikare förr, hade vi då ens funnits till?

L-G brukade säga att han fick bra utdelning i livet. Två barn, vår mamma respektive pappa, gav åtta barnbarn. I dag 12 till 24 år. En stor och ganska brokig skara. Ändå hade vi alla en egen plats hos honom. Alla de generösa kramarna jämte ett ljudligt ”tjohoo” och en kamera i rem runt axeln. Vår farfar och morfar fick oss att känna oss sedda, älskade och viktiga.

Och kanske är det den största skatten han lämnar efter sig till oss, förmågan att kunna ge och ta emot kärlek.

Vi kommer aldrig att glömma vår kärleksfulla och älskade morfar och farfar,

Anton, Ebba, Viggo, Lykke, Mille, Emil, Isak och Ditte